En hjälpande hand...

Något som vore så otroligt behövligt nu vore en hjälpande hand, en god vän som sträckte ut en hand och frågade om man behövde någon hjälp nu när allt är som det är med mamma som ligger på sjukhus och jag och Amira ligger här hemma sjuka och jag som knappt kan röra mig i lgh utan o bli andfådd. Ändå ska det fixas mat åt Amira, tvätten måste tvättas och den måste hängas. Tack o lov iaf att man har tvättmaskin hemma i lgh annars vore det omöjligt. Amira behöver ha kläder och ligger allt i tvätten så måste jag tvätta det till sist. Har nu ikväll hängt en ladd med tvätt och är nu helt jävla slut, som efter ett riktigt träningspass.
Vore skönt med en riktigt god vän i brist på partner som hjälper till hemma som kunde sträcka ut en hjälpande hand och kanske fråga om man behövde något från affären?? Hjälp att fixa lite tvätt eller nå?? Kanske de är rädda för förkylningsviruset?? Rädda att bli smittade?? men det det egentligen handlar om är att jag inte HAR några sådana nära vänner här i stockholm, eller ingenstans alls för den delen. Den enda jag verkligen alltid kunde få hjälp av är min mamma hon ställer upp i vått och torrt och nu ligger hon på sjukhus och är jättesjuk själv. En god vän som kom och lämnade nån liten matlåda med middagsrester eller nåt.. men det finns verkligen INGEN, jag är helt ensam om allting. Ska det lagas mat så är det JAG som måste ta tag i det, det är JAG som måste ta hand om Amira och se till att hon har allt hon behöver. Det är därför jag sitter här i soffan och är helt slut nu då jag var tvungen o hänga tvätten, var tvungen o sätta igång en tvätt förut för tvättkorgen svämmade över och byrålådorna gapade tomma.

Jag skulle verkligen behöva den där hjälpande handen nu, att vara ensamstående mamma OCH sjuk är jävligt jobbigt!! Jag tycker jag är jävligt duktig som klarar det här helt själv fast samtidigt vet jag inte något annat, jag har inget annat val ju. Det är bara det att det är så otroligt jobbigt när man är såhär sjuk och man ett sjukt barn hemma som får hostmedicin som hon blir speedad av och man har verkligen INGEN som hjälper en. Jag är rädd att jag ska bli så dålig att jag svimmar här hemma och Amira är själv med mig. Rädd att jag skulle hamna på sjukhuset, var skulle Amira vara då?? Hon har heller ingen annan förutom mig. Det är inte så att man kan vara sjuk ifred heller nu när hon OCKSÅ är sjuk ju. Inte så att jag lämnar på dagis och bara vilar hela dagen så jag blir frisk nähää då.. ska passa på henne och se till att hon äter och så.

Var är den där hjälpande handen när man behöver den?? I nöden prövas vännen och det är nog tyvärr bara så att jag inte har några riktigt nära vänner, utan bara bekanta. Man inser nu hur ensam man är. Jag saknar min mamma, inte bara för hjälpen utan att ringa o prata när jag vill om småsaker också, hon orkar inte prata så värst mkt nu i telefonen när man ringer och man vill inte bara belasta henne om sina egna problem då hon har det så jobbigt själv, hon har haft en jobbig tid som hon gått igenom och är väl ungefär halvvägs nu. Jag saknar henne och känner bara att jag vill ha tillbaka min mamma nu. :(

Ska gå och krypa ned bredvid Amira nu och försöka sova. Hoppas det går bättre inatt med medicinen i beredskap.